När lek blir allvar

Det var med nyfiken misstänksamhet som taxichauffören granskade oss i backspegeln. Två orakade, smutsiga och illaluktande gringos som på dålig portugisiska insisterade på att bli körda till stadens bästa hotell…

Efter en lång tid i vildmarken är vi åter på besök i civilisationen. Vi har ankommit Tefé och har här firat nyårsafton och återhämtat oss inför den kommande etappen österut mot Manaus. Ja, nästan tre veckor har passerat sedan vi la ut från hamnen i den trehövdade staden Santa Rosa/ Leticia/ Tabatinga. Mycket har hänt sedan dess. Vår avfärd därifrån blev försenad med en dag på grund av ett frenetiskt stämplande i våra pass av peruanska, colombianska och brasilianska representanter, samt letande efter och inköp av ett nytt kök.

Det var först tidigt på tisdagsmorgonen som vi började det mödosamma arbetet med att bära ned all utrustning och förplägnad till båten. Hon låg kvar nere i hamnen där vi lämnat henne, men hade blivit inpressad av drivved, skräp och annan bråte från älven. Någon hade också varit ombord i löpet av helgen och stulit flera av våra plankor och dessutom, snällt nog, efterlämnat sig betydande mängder med fisk- och kycklingben. Det tog både tid och energi att få henne lös men snart var vi tillbaka på älven.

Efter ett par timmar mötte vi en stor passagerarbåt. Kaptenen insåg troligen inte att vi var utan motor och därmed heller inte våra begränsade manövreringsmöjligheter. Istället verkade det som om han länge uppfattade vår immobilitet som en utmaning till ”chicken race”. Vi paddlade allt vi var värda för att komma ut från hans körriktning, men det var först när han i sista sekunden gjorde en kraftig undanmanöver som vi undvek kollision. Stora svallvågor slog istället in över vår båt och blötte ned packningen och förstörde delar av vår nyinköpta proviant som vi ännu inte hade hunnit packa in. Veckan hade inte börjat bra. Samtidigt byggde allt mörkare moln upp sig i horisonten.

Stormens öga
Molnen kom oundvikligt närmare. Ljuset försvann och dag blev till natt när himlen blev svart. Med mörkret kom vinden. Den var kraftig och fällde i vår förskräckta åsyn ett stort träd från flodbanken ned i vattenkanten. Så kom regnet. En mur av vätska som slog mot oss. Vinden grep tag i vår uppspända presenning, hotade att välta oss, tvingade oss att ta ned vårat enda skydd mot det piskande regnet. Också älven blåste upp. Meterhöga vågor sköljde in mot oss, slog över båtkanten. Vi mäktade inte längre att styra båten utan drev ovillkorligt med naturkrafterna. Balanserade henne desperat mot vågorna och vinden med våra egne kroppsvikter för att inte välta. Vi trycktes in mot flodbanken, lyftes upp av det skummande vattnet över ett flera meter tjockt område med kraftig vass. Kunde inte annat göra än att vänta ut stormen. Bredvid båten hamnade en groda lika stor som en handboll. Den klamrade sig envist fast till en kvist och utstötte förtvivlade tjut. Lika fångad som oss innanför naturens murar. Efter vad som upplevdes som en oändlighet mojnade äntligen ovädret. Nu satt vi istället fast inne i en vik och tvingades använda machete till att hugga oss en väg genom vassen ut till öppet vatten.

Regnet hade minskat i intensitet men gav sig inte. Den kommande tiden följde det efter oss likt en svartsjuk älskare. Lämnade oss aldrig i fred. Gav oss inga möjligheter att torka upp. Allting var vått. Vi var våta. Våra kläder och våran packning var våta. Vår båt, vår mat.. allting var vått…, och kallt.
– Fan altså, jeg hadde aldri trudd at jeg skulle komme til å fryse så mye i selveste Amazonas!

Uppgivenhet glimtade till i ögonen till en genomvåt Sölve när han tittade upp på mig från sitt tillfälliga skydd under presenningen. Nej det här var inte vad vi hade hoppats på när vi lämnade hotellet några dagar tidigare. Det dåliga vädret förhindrade oss också i att pröva det nyinköpta köket. Istället för potentiellt moralhöjande varm mat och dryck fortsatte vi med att spartanskt livnära oss med mat direkt från konservburkar.

Vi hade nu kommit gott in i Brasilien och passerade i några dagar genom ett indianreservat. Floden slingrar sig här genom tät vegetation på bägge sidor. Dom få öppningar vi kunde se var gjorda av människor, men också markerade med rep och pinnar som blockerade vägen inåt. Här var det tydligt att man inte önskade oväntade besök. Den ena natten campade vi uppe på en brink under ett stort träd i djungelkanten. Regnet hade förvandlat jordmånens förna till lervälling och vi högg oss en plats till tältet i undervegetationen. På väg ned till båten för att hämta utrustning gled jag till i mina flipp-flopp sandaler och förlorade för ett ögonblick balansen. Det var tur för i det samma ögonblicket var det en snorgrön orm som gjorde ett utfall mot min oskyddade akilleshäl. I löpet av den natten passerade en stor fraktbåt och i dom följande svallvågorna slets vår båt loss från sin förtöjning. Som tur var vaknade vi av fraktbåtens strålkastare som nyfiket hade riktats mot vårat tält. Vi fick snabbt säkrat båten igen, men det var obehagligt nära att vi förlorade henne. Gastariffen till köket, en stor och tung metallbehållare, hade av vågornas kraft lyfts upp och därefter krossat en påse med juice- och mjölkkartonger som den landat på. Detta lockade i sin tur till sig horder med myror in i båten. Något vi först märkte dagen därpå.

Vi hade väntat länge med att döpa vår båt men till sist hade hon fått namnet Gloria Lisea. Delvis efter den mytomspunna amason-drottningen Phentalisea, som dräptes vid slaget om Troja av just Akilles. Den här natten sköljdes hon också ironisk nog med juice av märket Gloria.. Gloria Lisea verkar utgöra ett utmärkt habitat inte bara för myror utan också för allt från svampar och mossor till en mängd olika insekter och krypdjur. Speciellt andelen spindlar har börjat oroa oss. Det är inte direkt trevligt att i mörker leta efter något i packningen när du vet att en för dig okänd spindelart på väl över en decimeter i diameter huserar i området. Dom flesta är naturligtvis helt ofarliga men samtidigt kan det ju röra sig om en brasiliansk vandrarspindel. Vi vet inte, vi har inte den kunskapen. Att okunskap skapar rädsla är dessvärre inte ett ovanligt fenomen. Också mängden med flygande insekter har ökat efter att vi kom in i Brasilien. Myggor, peons, svartflugor, sandflugor, knott och diverse ren och skär jävelskap har bitit, bränt och stuckit oss till dygnets alla tider.

Skjut en Gringo det är jul!
På dagen innan julafton hemsöktes vi igen av en storm. Denna var större, starkare, elakare och ihärdigare än någon annan vi så här långt har stött på. Hon tog tag i oss, kastade och slängde oss runt. Slet av våra kläder, vred av oss våra lemmar, tömde våra lungor. Runt oss ett virrvarr av frenetiskt snurrande, surrande, durrande och virrande vatten. Överallt vatten, i alla riktningar och dimensioner, vågor, stänk och skum, horisontalt, vertikalt, piskande, tjutande, vrålande. Vår sikt försvann i vattnet, våra skrik i dånet och vår mänsklighet i intet, löstes upp. Älven tuggade oss, frossade, dräglade och spottade till sist upp oss på älvkanten. Hon hade fört oss igenom skärselden. Här i hennes sköte blev vi födda på nytt. Vår hud har anammat hennes bruna färg. I våra ådror strömmar nu hennes vatten. Pulsen som slår är hennes vågor som sköljer in över flodbanken. Vi har sett varandra i vitögat, kämpat och försonats.

På självaste julaftons morgonen vaknade vi upp av att solen sken in i det fuktiga tältet. Nu kunde ting äntligen torkas upp. Det här skulle bli en bra dag. Sölve hade plockat fram ukulelen och satt i mitten av båten och spelade och sjöng. Vi planerade ett tidigt läger denna dagen för att laga till lite extra god ”julmat” och dricka några öl. Stämningen var god, men plötsligt slog någonting tungt och hårt in i båten ett ställe bakom ryggen till Sölve. En tiondels sekund senare hördes knallen av ett gevärsskott inifrån den täta vegetationen på flodbanken. Vi reagerade bägge med att direkt stoppa upp med våra respektive aktiviteter, såg på varandra och tänkte samma sak. – Är det någon som skjuter på oss?! Det tar några sekunder innan en av oss först uttalar det högt. Det kom så oväntat och omotiverat, var så absurt och surrealistiskt. När vi så hörde ett klick, som skulle kunnat vara ett gevär som hängt sig, från det samma stället sökte Sölve spontant skydd på golvet i båten samtidigt som jag började att snabbt paddla över till den andra sidan av älven, som där var ett par kilometer bred. Senare rannsakade vi båten och hittade varken kula eller kulhål, eller för den delen några andra ledtrådar på vad som kunde ha skett (inga exploderade konservburkar etc.). Nu är dock Gloria Lisea en gammal båt full av ärr och skavanker sedan tidigare. Länge efteråt försökte vi att tänka ut andra plausibla förklaringar på vad det kan ha varit som skedde. Kanske var det en delfin som stötte huvudet upp i båten samtidigt som någon jägare sköt en apa inne på land? Nej vi vet inte vad som egentligen skedde, om vi faktiskt blev beskjutna och om så var fallet, var det ofrivilligt eller med överlägg? Önskade någon verkligen att skjuta oss?? Istället för att slå ett tidigt läger och fira jul som planlagt paddlade vi hela dagen för att komma längs möjligt bort från platsens epicentrum.

Vi har sett en del som tyder på en ganska stor vapentäthet i de områden vi har passerat. För exempel såg vi på en marknad i Peru hur hagelpatroner såldes från en plasthink placerad mellan lådor med maniok på den ena sidan och ägg på den andra. I centrala Leticia bevittnade vi hur handeldvapen såldes i den samma butiken som barnleksaker.

Kampen mot klockan
Det har varit en hel del dåligt väder som har präglat dom sista veckorna, men totalt sett så har fortfarande dagarna med sol och blå himmel varit flera. Dagarna på båten har blivit allt längre. Tidigare spenderade vi runt 8 timmar på vattnet varje dag, nu blir det ofta närmare 12 timmar. Vanligtvis från ca 0600 på morgonen till 1800 på kvällen. Från soluppgång till solnedgång. Detta på grund av att tiden allt mer rinner i väg. Vi ligger många dagar efter schemat. Vår målsättning att nå fram till Macapá-deltat hänger i en mycket tunn tråd. (För mer detaljerad statistik från vår resa se vår nya sida ”statistik” överst på huvudsidan. )

Amazonfloden är en meandrerandeälv. Hon eroderar i ytter- och avsätter i innersvängarna, något som skapar brinkar och näs på vardera sida. Men på grund av hennes enorma storlek blir dimensionerna tio gånger större än vad vi är vana med hemifrån. En brink framstår ofta här som en ointaglig lodrätt ler-mur som sträcker sig 7-8 meter över vattenytan. Speciellt i oväder kan detta vara farligt då det är relativt vanligt med jord-ras som lätt kan lätt sänka eller tippa en olyckligt placerad båt. Men samtidigt är det där ute vid erosionskanten som den högsta strömhastighet vanligtvis är att finna och vid bra väder är det därför där vi försöker att ligga. I vissa områden finns det malströmmar som på ett par sekunder kan vända båten 180 grader. Då gäller för kaptenen att hålla tungan rätt i munnen.

Detta tillhör dock sällsyntheter. Vanligtvis gestaltar sig livet på båten relativt monotont. Vi har delat in dagarna i två 6 timmars skift/roller. En är kapten och en är matros. På mitten av dagen vid lunch byter vi roller. Matros blir kapten och kapten blir matros. Det lönar sig alltså inte att bli maktsjuk som kapten! Kaptenen håller till i utrymmet bakerst i båten. Hans uppgift är att paddla och styra. Detta är hans enda uppgift. Om han behöver något frågar han matrosen om hjälp. Matrosens primära uppgift är nämligen att just passa upp kaptenen. Matrosen håller annars till i mitten av båten (framdelen av båten är kök och lagringsutrymme). Han tillagar och serverar mat och dryck, diskar, rensar vatten, tömmer vatten, studerar kartor, agerar utkik, fixar det som måste fixas på båten och inte minst underhåller kaptenen när denna så måtte önska. Matrosen finner också tid till personlig hygien och omvårdnad, och inte minst till att läsa, skriva, fota och filma. Det är både för och nackdelar med bägge roller. En lugn ”godvädersdag” kan det vara skönt och avslappnande att vara kapten och bara sitta där och styra eller paddla lite i ny och nä. Lyssna på musik, ljudböcker, språkkurser, inspelade föreläsningar eller diverse podcasters. Behöver man något är det bara att be matrosen. Men det kan också snabbt bli monotont och långtråkigt. Vi fördriver då dagarna med att spela spel, främst av typen abstrakta strategispel som schack, kinachack, dam, backgammon etc.. Vi har också funnit upp ett frågesportspel där vi ställer varandra frågor i olika kategorier. Samtalsämnena är annars många och varierande. Nostalgiska minnen och framtidsplaner alternerar med politiska och filosofiska diskussioner och analyser. Blir det för varmt kyler vi ned oss med ett dopp i älven, blir det kallt kokar vi värmande kaffe. Dagar där ingenting speciellt sker glider snabb över i varandra. Jag brukar min klocka bara som kompass och barometer, datum och tid på dagen är irrelevant. Men kanske hade vi blivit lite för arroganta när det kommer till just detta. När nyårsraketer började att lysa upp himlen redan klockan 2300 natt till första januari tyckte vi att det var lite märkligt. – Dom spar väll på det stora bombardemanget till 2400 slaget?..

Till nära och kära
Ha förtröstan! Det finns ingenting som tyder på att skjutepisoden inte skulle ha varit en isolerad händelse. Sannolikheten för att något liknande ska inträffa igen är minimal. Om det nu faktiskt alls var en skjutepisod och inte en delfin som fick huvudvärk. Vi reser dessutom hela tiden österut i riktning mot mera bebyggelse och människor. Vad oväder anbelangar så kan det verka som att dom kommer oftare och blir kraftigare, men tro mig när jag säger att vi lärde oss en läxa dagen före dopparedagen! Numera företar vi alla tänkbara säkerhets tilltag i förkant av ett annalkande oväder.

Nej, efter en tyngre period känns det som om trenden har vänt och att vi igen har fin flyt. Den stora frågan som kvarstår är om Macapá-deltat bara förblir en hägring i det fjärna? Kommer vi att nå fram i tid? Spelar det egentligen någon roll?

This slideshow requires JavaScript.

Advertisements

Film från en tidigare expedition

Här är en liten «reklamfilm» för en tidigare expedition. 🙂